SARA KÄLLER

2 Oktober 1944 - 27 Februari 1999, från Estland
Vad hände den 2 oktober 1944? Jo till jorden kom den underbara, snällaste & gosigaste människan som levt.
Jag själv var inte född då men jag växte ändå upp med honom för han fanns där när jag kom till. Jag är glad att min moster hittade någon som honom, han var underbar på alla sätt och vis, det finns ingen som honom. Hans namn var och kommer alltid förbli Harry Treumann.

Jag var 9 år när han gick bort, och jag minns det fortfarande som igår, jag bodde en bit ifrån stan, skulle möta Emelie och på vägen träffade jag min moster. Jag vände igen och hon hängde med mig hem för att berätta vad som hade hänt. Det var bara jag och min bror hemma. Vi satt i soffan och hon sa att Harry hade gått bort, att hans dotter eller syster hade åkt hem till honom, för att hälsa på och kollade in genom fönstret som var till köket, där han låg, på golvet, död...

När min moster hade berättat för mig vad som hade hänt kunde jag inte riktigt förstå vad som egentligen hade hänt, så jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag var heller inte så gammal för att verkligen förstå att det hon sa stämnde. Jag gick in på mitt rum, och skulle börja skriva dagbok. Emelie har berättat för mig att jag satt där med min bror och bara grät och grät. Min bror var bara 6 år och fattade inte mer än vad jag gjorde, men han satt där, grät inte men när han såg mig sitta där och gråta hindra det inte honom från att börja stortjuta.

Eftersom att jag inte var stor nog att förstå händelsen så var det inget som satte sår i hjärtat på mig då, nu när jag har blivit äldre har jag fått knivhugg i hjärtat. Det är nu det kommer och jag känner verkligen att jag inte hann med allt jag skulle vilja göra, säga.

Det är också nu minnena kommer upp, jag minns bara mer och mer för varje dag som går. Och med ord kan jag inte beskriva hur mycket jag saknar honom, orden räcker inte till. Jag har så många minnen som jag inte har tänkt på förut, men med tiden kommer dom och jag börjar minnas mer och mer, trots att jag var så liten.

Jag fick också lära känna hans ena dotter, den enda jag kommer ihåg från hans sida av familj. (Tyvärr) Hon heter Linda och jobbade på samma jobb som min pappa, Fiskars.
Jag och mina syskon var ofta med pappa på hans jobb där vi sprang runt och lekte och var nog ofta ivägen. Var alltid inne hos Linda, vare sig hon var där eller inte, vi kunde låna hennes kontor och leka affär, i och med att Fiskars tillverkade olika slags redskap. Jag skrev mycket brev till henne när jag var där, det tyckte jag var roligt och roligare var ju när pappa kom hem med ett brev till mig som hon hade skrivit. Jag älskade henne, lika mycket som jag älskade hennes far, hon påminner så fruktansvärt mycket om honom vilket är bra på ett bra sätt, det väcker minnen och endel av honom står fortfarande på jorden.

Jag tror också att ibland var det ganska jobbigt för Linda att vi var där, vi skulle alltid springa vid hennes kontor,  prata med henne, tjata, störa henne i arbetet. Även att hon nog på ett sätt tyckte att det var kul att vi var där, och alla dessa brev jag satt och skrev. Som liten blev det inte mycket man skrev ,tog en penna och skrev i olika färger och några rader blev det, bokstäverna stora som hus. Idag kan jag inte säga att vi har någon kontakt överhuvudtaget, det tycker jag är tråkigt och sorligt, att ha haft en sån stor kontakt till att bli ingenting. Jag hoppas det vänder och att vi en dag får tillbaka endel av det vi hade.

Alla minnen som jag har med Harry, det har väckt mer för varje dag som kommer. Allt minns jag inte på egen hand, min moster har suttit och berättat en hel del, likaså min mamma. Han har aldrig på något sätt varit elak mot mig, jag var hans ängel och ögonsten, det är vad min moster har sagt. Han gjorde det mesta för mig, när dom skulle åka och handla och jag ville hänga med, gick alltid till min moster först och frågade, fick oftast svar nej. Då gick jag vidare till Harry och frågade samma sak, för gick jag till honom visste jag att jag fick hänga med, om det inte var andra ärenden dom skulle på också. Var det vardagar speciellt sa min moster alltid innan till mig att det blir inte godis i affären, godisgris som jag var, jag höll med så klart. Väl inne i affären sen tjatade jag självklart till mig nått godis, minns att vi ofta köpte pingvinstänger, mint-lakrits. Antingen gick jag och hämtade en själv eller så frågade jag först min moster, svarade hon nej där visste jag direkt vem jag skulle gå till. Jag kan tänka mig nu att jag blev väldigt stolt för det, eftersom att hon sagt nej till mig och jag gick till Harry för jag visste vad han skulle svara. Jag blev nog lite katig av mig när jag fick som jag ville. Tänk er, en blond liten tjej, krullig som hon var i håret och fick som hon vill. Ganska så katig.

Vi bodde ganska nära varandra, så det var lätt för mig att ta mig dit när jag ville, sprang eller tog min lilla trehjuling. Min mamma berättade en gång för mig att en morgon var jag borta, det var ganska tidigit på morgonen, jag hade klätt på mig själv och stuckit iväg. Min mamma ringde direkt till min moster och Harry för att hon förstod nästan att det var dit jag hade gått, och det var tydligen inte första gången heller. Jag hade bara gått in genom dörren, in till vardagsrummet och klämt mig emellan dom i soffan, jag skulle alltid sitta i mitten av dom, dom fick aldrig sitta bredvid varandra. Jag skulle bli och vara ompysslad, för när jag var hos Harry då var han bara min, ingen annans. Varför jag gick dit så tidigt var för att jag skulle äta frukost med dom.

Eftersom att jag var mycket där hittade vi på massor med saker hela tiden. Vi var mycket ute i deras trädgård, rensade grönsakslandet eller så drog jag upp alla rabarber. En sak vi också gjorde ganska ofta var att ligga i hängmattan eller sitta i deras utesoffa. Han fick en alltid att skratta, le överhuvudtaget, han var en jävel på att busa med oss barn, ge oss kärlek.

Utanför vårat hus fanns det en stor gräsmatta där vi alltid brukade  vara och leka, plocka blommor eller bara vara där för att leka. Också för att man alltid såg när Harry åkte förbi med sin bil och vi utbrast alltid: "Harry " och skulle springa efter bilen. Kommer också ihåg hur hans bil såg ut, en grön volvo.

Våran granne som bodde mittemot oss hade sin baksida ner mot vattnet, varje sommar när det var folk som sprang stod vi alltid där och sprutade vatten på dom med en vattenslang. Det tyckte vi alltid var roligt, även att dom som sprang tyckte det var skönt, att springa i värmen  vad vill man mer än att hoppa ner i sjöng eller bara få vatten på sig?

Det var något Harry tyckte om att göra, det var att fiska och åka ut med sin båt. Varje sommar var vi nere vid hans brygga och badade, vi åkte också båt och var ute och fiskade. Det var nått han gjorde ofta. Han hade sin båt nere vid vattnet, skulle alltid hjälpa honom med båten när han skulle åka ut och fiska själv. När det var mycket vatten i båten skulle vi självklart hjälpa till och tömma den. Ibland fick inte vi hänga med ut, ledsna blev vi men visste att han senare skulle komma tillbaka. Och som barn glömmer man oftast bort allting lika snabbt som man får reda på det.

Båten han hade står ännu kvar idag, är jag där omkring går jag alltid förbi både båten och huset. Han syster tog över huset honom och vad jag vet så bor hon fortfarande kvar.

Han var verkligen mitt allt och allt en människa skulle behöva, han visade mig all den kärlek han hade och han gav mig all den kärlek han hade. Han visade mig vad det var att älska någon, den kärlek han gav och hade är obeskrivlig. Utan honom hade jag aldrig stått på mina egna ben idag, jag känner att han fortfarande finns med mig. Det är tungt utan honom, men med alla minnen jag har tillsammans med honom så känner jag att jag klarar av det. Endel dagar är tyngre och svårare än andra. Jag älskar honom, och han var den bästa för mig. Han var som en nallebjörn man bara kunde gå till när man ville gosa eller bara ha uppmärksamhet. Jag saknar honom, nått så obeskrivligt, men han kommer alltid finnas där han hör hemma för mig, i mitt hjärta.

Harry Treumann 2 Oktober 1944 - 27 Februari 1999.
Den bästa och underbaraste människan togs från jorden, han satte stora sår i våran hjärtan.
Men han kommer alltid finnas där, som den älskade mannen.
Varför tas dom som verkligen betyder nått ifrån oss ? Och man hinner inte utföra saker som man i en senare tid kommit på, "just det, det skulle jag ha sagt, det skulle jag ha gjort" osv. Den är där som en svans och följer efter oss hela tiden, man trycker ner sig själv, för att man inte hann med det man tyckte att man sen skulle få ha som ett minne eller få uppleva med denna person. För är det nått som står högst upp på önskelistan så är det ju det här, att ha tillbaka den människa som verkligen betytt nått, för mig är han min förebild och jag hoppas jag blir lika god som han var. Det finns så många frågor men ingen har svar på dom. Varför?