SARA KÄLLER

Det började med att jag läste ett inlägg på min kusins blogg.
Jag vetinte varför jag tände till just då, men det låg nånting i det hon skrev, jag vet heller inte vad det var jag fastande för och tyckte var allmänt rätt. Jag tycker bara att det hon skrev stämde in, på mig, på allt.
Det fick mig att tänka om från noll igen.

Jag har nu suttit och pratat med Emma om det mesta, jag vet inte vart jag får allt ifrån, men det finns någon bit inne i min hjärna som öppnar sig och jag skriver ut.
Till viss del har jag oftast rätt, faktiskt, det handlar inte om att jag skryter, det handlar om att jag verkligen kan om jag bara vill själv.

Det som fick mig att tänka var, som jag sa till Emma att allt som har hänt, allt det förflutna, det försvinner aldrig.
Det kommer alltid finnas där, och det kommer och tas med med nya händelser.
Det gamla kommer påminna mycket om det som vi lever i nu med, nuet.
Hur mycket man än vill glömma saker och ting och få det ogjort så går inte det, man kan kolla tillbaka på allt som man har haft, men man kan aldrig förbli detsamma igen. Man kan leva sig in idet, men man kan aldrig få det som förr.
Saker förändras och så gör vi människor.
Visst kan man bli lycklig igen, med samma saker som här hänt i det gamla, men det kommer inte vara samma sak, samma upplevelse. Man kan inte bara leva på lyckliga saker, man måste också ha med dåliga saker.
Om jag har fattat det hela rätt med mig själv så lever jag inte för mig själv, utan för andra.
Det känns verkligen som att det är så, jag hjälper andra så gott jag kan, jag försöker svara på dess frågor det har, för att också vara så ärlig som möjligt! Jag gör det inte för att såra dom, jag gör det för deras egna bästa.
Jag tar mig själv i sista taget, tar mina nära och kära i första. Mår dom dåligt så finns det inte en chans att jag bara sitter och glor, jag gör allt, hur dåligt jag än själv mår.
Ser jag mina nära och kära lyckliga, då är jag lycklig. Det påverkas så på mig, jag har dagar och stunder jag med, men har någon annan problem lägger jag genast undan mitt egna och går över till denna person det nu skulle handla om.
Jag vet att det kanske inte är så det ska vara, folk ber mig att tänka mer på mig själv, men jag kan inte det, jag känner mig så dum om jag inte hjälper dom som har det svårt, kanske svårare än vad jag har det.
Hur mycket skit jag än skulle få tillbaka, det skiter jag i. Huvudsaken är att jag finns där för dom, inte för mig själv.
Jag kanske borde ge det en chans att hjälpa mig själv, finnas där mer för mig själv än vad jag gör, men det går inte. Jag kan inte leva det så!
Att se andra lyckliga, glada, det får mig att uppleva deras lycka, vilket då gör mig lycklig.

Det jag menar med allt det här och försöker få ut och förklara är att jag lever för andra, inte för mig själv.
Jag vet inte hur jag ska förklara det på ett bättre sätt. Det handlar mycket om kärlek också, för mig har det gått som det har gjort, jag står på mig, det är mycket jag det handlar om.
Jag vet, det här kan låta skumt, men jag fann kärleken genom hur en annan gav den till mig, han var min vardag, han var mitt liv. Det finns stunder jag önskar att jag kunde ha gjort ogjort. Jag menar som att finnas där för honom, när det var som svårast, men då var jag liten och kunde inte förstå riktigt vad det handlade om.
Nu står jag där utan honom, helt ensam känner jag, det var som att ha en gosebjörn med sig vart man än gick, som bara fanns där och gav den kärlek som behövdes. Jag menar att fanns det någon som visade vad kärlek innebar och hur det var att älska någon så var det han!
Jag var liten, men jag minns det som det vore förra veckan. Jag saknar att ha den där gosebjörnen bredvid mig, som alltid fanns där när det var svårt.
Hade jag bara en enda önskan hade jag önskat att han stod här på jorden igen. Fortfarande är det tungt att säga att han inte gör det, men eftersom att jag själv står på egna ben idag är pga honom, jag känner att han finns med mig, i varje andetag och i varje steg. Jag försöker vara stark och klara det här, jag gör mitt bästa.
Jag vill också säga, att bli inte en sådan människa som jag, ta er tid i livet och gör det bästa av alla situationer, kasta inte bort minnesvärda saker. Var den bästa ni kan vara, som jag inte kan visa på rätt sätt.
Jag skäms för det, hur jag är och hur jag har varit, för er alla som jag har sårat så djupt.
Det är varken ett hot mot er, eller mot mig själv. Men man kan inte styra för hur man känner att man är, eller känner överhuvudtaget.
Nu är jag glad, för att tills viss del skriva ut en sån sak jag knappt har vågat öppna mig för.
Jag är inte den bästa personen i det bästa skicket, jag har så lätt för att klanka ner på mig själv och ta åt mig för mycket av det onda!
Ni kanske tror att jag är en människa med allt, bra självförtroende, allt.
Men då vill jag bara att ni ska veta, hur fel ni har!
Tyck heller inte synd om mig, det är inte det jag är ute efter, absolut inte!